Nej men hörni. Var börjar jag? Snart är det 13 år sedan jag skrev mitt första (dokumenterade) blogginlägg och det är strax över 2 år sedan som jag skrev mitt, vad jag trodde var, sista blogginlägg. Det har hänt så, SÅ mycket sedan dess. Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv och utvecklats mer än vad jag någonsin hade trott att jag skulle göra på så kort tid. Men såklart, när vardagen flyter på så är det svårt att se hur mycket man har förändrats längs vägen.
Hur som helst känner jag mig redo för en ny start. Jag tror att det är just det som jag är ganska duktig på: att börja om. Eller åtminstone känna att jag börjar om, även om det inte är ett tomt blad som jag utgår ifrån den här gången. Det är ju trots allt inte mitt första inlägg som jag skriver, men det är det första inlägget i min “nya identitet” – eller rättare sagt: där jag befinner mig just nu i livet.
Jag har arbetat stenhårt för att få tillbaka alla inlägg, bilder, kategorier etc från min tidigare blogg (2016-2022). Det var verkligen inte lätt. Vissa bilder saknas fortfarande, även om det inte är särskilt många. Jag har dessutom återskapat samtliga inlägg från blogg.se och samlat dem här. Allt skulle finnas på ett och samma ställe, tyckte min perfektionist-hjärna. Även om det var kämpigt och tog många arbetstimmar, dagar och veckor… så känner jag mig glad och nöjd över att det är avklarat. Det äldre arkivet är dock lösenordsskyddat. Och vi får se hur mycket av mitt liv som jag kommer att dela här – jag har trots allt inte bestämt mig ännu.
Och hörni, herregud vilken tankeställare jag fick när jag läste igenom mina gamla blogginlägg. Många inlägg bidrog till skratt (“Hur kunde jag tänka såhär?! Hur kunde jag publicera det här?!). Andra inlägg fick mig att inse vilka konstiga uppfattningar som jag har haft om vissa saker genom åren. Men framför allt tyckte jag att jag såg en person i sorg. En person som kände sig vilsen, arg och ensam. En person som trodde sig veta mycket om allt, fast egentligen var det inte alls så. Det var minst sagt en känslomässig resa som jag gjorde när jag gick igenom inläggen. Det kändes som att jag gick tillbaka in i den personen som jag var när jag skrev inläggen, och jag kunde “känna” den sorg som jag var i då. Även om det var en tuff resa så upplever jag att det blev som en tankeställare för hur långt jag har kommit i livet. Som person alltså.
Det känns på något sätt befriande att få skriva av mig mina livshändelser igen. Och kanske även givande på något sätt att få blicka tillbaka ibland och se vilka hinder som jag har övervunnit i livet.
